Framtidens missionärer bland minoritetsfolk

Någonstans i södra Kina. Det är avslutning på en bibelskola för elever som kommer från minoritetsfolk. Spänningen ligger i luften. Väntan, undran, frågor. Ska vi bli godkända? Vart ska vi ta vägen nu?

Dagen före avslutningen besöker utländska gästlärare skolan. De talar om att missionsuppdraget inte är slutfört förrän alla folk har fått höra evangeliet om Jesus Kristus och att eleverna, trots att de är unga, är en viktig del i det uppdraget. Det är en varm dag, så som det brukar vara i denna del av världen, och eleverna verkar en aning trötta. Gästlärarna har talat från tidig morgon till sen eftermiddag. Fåglarna sjunger utanför fönstret och det ligger en svag doft av svett i rummet. Skolan är belägen i ett lummigt område lite avsides från staden. Luften är hög och frisk. Där går ett tjugotal elever. De flesta kommer från olika minoritetsfolk i provinsen och är mellan 18-20 år. Eleverna bor på området, killarna tjejerna i en annan. En tredje byggnad innehåller lärosalar, studierum, kök och matsal. En del grödor odlas på skolområdet och alla hjälps åt att laga maten.

En av eleverna, Liu, berättar om hur Gud lett honom från nordvästra Kina ända ner till de södra provinserna. Han var sina föräldrars ögonsten och fick mycket kärlek. Men trots det kände han sig inte tillfreds. Liu upplevde en tomhet. Han klagade, gnällde och kände sig osäker. Till slut blev han rebellisk och lämnade hemmet. Han tog med sig pengar och gjorde vadhelst han ville. Liu beskriver sig själv som den förlorade sonen. Han reste långt söderut under två år och slösade bort allt. Men snart började han lida och beslutade sig därför att återvända hem igen. Med hjälp av sina föräldrar hade han råd att köpa biljetten.

Efter en tid kände han dock att Gud kallade honom att resa tillbaka till södern igen. Men Liu var fortfarande tom inombords. Han försökte begå självmord genom att förgifta sig men med Guds beskydd överlevde han, menar Liu. Därefter beslutade han sig för att följa Gud.

Liu lät sig döpas och kom med i en husförsamling. För några månader sedan fick han möjlighet att börja bibelskolan för bli utrustad till tjänst. I dag är hans högsta önskan att komma nära Gud och att bli utrustad för att resa tillbaka till det område han kommer ifrån och arbeta med de folkgrupper som bor där.

Äntligen kommer examensdagen. Det är ytterligare en varm och solig dag. Innanför dörröppningen tar de som inte redan är barfota av sig sina skor och hittar en plats att sitta på. Många gäster har anslutit och samlingen inleds med bön och sång. Alla ställer sig upp och det blir en intensiv lovsång varvad med bön. Gårdagens trötthet verkar som bortblåst. Alla klappar i händer. Det går enkelt att stämma in i sångerna. ”Jag älskar Jesus”, sjunger de om och om igen. Eleverna tar varandras händer och sjunger ”tillsammans i bön för vårt land”. Det blir högläsning från Bibeln – både i bokform och från mobiler. Stämningen är hög, sången och bönen får fullt utlopp. Det är varmt och innerligt.

Efter en kort utläggning av en bibeltext ras det nattvard. Brödet skickas runt och vinet serve- ras i små porslinskoppar. Vi blir ”ett i Kristi kropp”. Där står vi tillsammans från fem länder, från ett tiotal språkgrupper, och upplever enhet i tron och i det kristna missionsuppdraget.

En av gästerna håller avslutningstal med utgångspunkt från Uppenbarelseboken 7:9 om att det inför Guds och Lammets tron i himlen kom- mer att nnas representanter från alla folk, stammar, länder och språk. Talaren poängterar även vikten av att vara på rätt plats i rätt tid. Han delar med sig av några personliga ord till de elever som nu tar sin examen och de lyssnar uppmärksamt.

Sedan blir det elevernas tur. Två av killarna delar sina vittnesbörd. Den förste berättar hur glad han är över att han kommit fram till examensdagen.Tidigare var han en bråkstake som var besvärlig mot sina föräldrar och ovillig att följa med till gudstjänst i kyrkan. När han först började bibelskolan blev han nästan hemskickad igen på grund av dåligt uppförande. Men han fick en chans till. Nu ber han om förlåtelse för att han varit besvärlig. I dag är han tacksam över att ha fått lära känna Gud under tiden på skolan och över att ha fått sitt liv förvandlat.

Killen som lett lovsången stiger fram för att vittna. Han berättar om hur han för några år sedan tränat missionärer som kom till hans by. Han bjöds med på ett läger, men kände inte Gud personligen, utan var snarare en namnkristen. En bok om mission ställde honom inför frågan: ”Varför kom så många människor från främmande länder till oss för att berätta om Gud?” Han blev nyfiken, ville veta mer om Gud och blev utmanad att söka till bibelskolan. Nu uppmuntrar sina skolkompisar.

– Må ni alla följa Gud in i framtiden! säger han från scenen.

Det är dags för den högtidliga stunden då goda vitsord och diplom (tecknet på att de avslutat kur- sen) delas ut av de lokala lärarna. Åtta elever utexamineras och var och en av dem får förbön. En del av dem ska tillbaka till sina hembyar, till sina folk, några vill åka längre bort för att missionera. Med sig i bagaget har de nya erfarenheter, god undervisning och en gemenskap som har berikat.

Efter sommaren kommer nya elever till skolan. Både de nya, och de som lämnat, är unga människor villiga att förkunna budskapet om Guds rike i Kina. De behöver våra förböner.

FOTNOT: Människorna på bilden är inte desamma som i artikeln.

  • 2018-02-11