Josefine Arenius: Guds gåvor är inte villkorade till kön och civilstånd

Guds gåvor är inte villkorade till kön och civilstånd skriver Josefine Arenius, föreläsare och författare till boken ”När du leder”. I denna personliga text delar hon med sig av sina egna erfarenheter på ledarskapsutvecklingens väg.

Låt mig berätta om Julia. Hon är tjugo år. Och den dagen jag slutar på min arbetsplats kommer hon för att vara med och fira av mig. Under året som gått har hon gjort praktik hos mig och mina kollegor, helt på eget bevåg – utan ersättning eller bidrag – för att hon vill lära sig. Gång på gång har hon beskrivit hur hon vill finnas i en miljö där det skapas saker, där idéer tas på allvar och där hon får testa. Hon har tagit rygg på mina två kollegor som gör ungdomsfestival och blivit en stor del av utformandet och genomförandet av den. När jag nu slutar får jag – rätt oförtjänt, om jag ska vara ärlig – del av Julias tacksamhet och uppmuntran för tiden tillsammans med oss. Vi gråter en skvätt, dansar en sista gång ihop och säger ett: ”vi möts ju igen”.

I en post på Instagram – när eventet är över – skriver Julia; ”Och jag är väldigt stolt också. Över att jag får vara med och göra skillnad. Över att jag vågar. Över att jag kan.” Hela hon ler på en bild där hon iklädd vårt arbetslags jacka ser ut som om hon tänker ta över världen. Det skulle inte förvåna mig om hon faktiskt gör det en dag.

Jag har turen att förtjäna mitt uppehälle genom att försöka uppmuntra ledare – av alla de slag – att hitta sin plats och sin kallelse. Jag möter chefer för stora företag, teamledare i ideell sektor och kommuntjänstemän som vadar sig igenom byråkratins alla utmaningar. Men det är aldrig så roligt som när jag möter unga ledare som är mitt inne i upptäckten av att de kan få betyda något för sitt sammanhang och för Guds rike. Och att de dessutom kan ha roligt på kuppen.

Ibland funderar jag på varför jag upplever en sådan passion för de här ledarna, vad är det Gud har lagt på mitt hjärta? Jag tänker tillbaka på när jag var i Julias ålder och mina första stapplande steg som ledare på heltid. Hur jag gavs möjligheter, hur dörrar öppnades, hur människor – mer erfarna än mig – så ofta sa; ”hoppa, jag fångar dig om du faller”. Tänker att jag kan använda hela återstoden av mitt arbetsliv till att tacka de ledare som har trott på mig. Ansikten sveper förbi bland minnena och jag skriver en mental lapp i huvudet om att jag måste komma ihåg att – i år också – säga tack till dem var och en.

Men de andra minnena dyker också upp. De taggiga, de som inte riktigt släpper taget. Som kvinnan som drog mig åt sidan mitt i ett event jag ledde för att varna mig. Hon var själv ledare i mitt eget samfund och till en början hade hon en väldig massa uppmuntran att komma med. Sedan tittade hon på mig och sa; ”Det är bra, Josefine, allt det du gör är fantastiskt. Men akta dig, om du fortsätter som du gör nu kommer du aldrig få man och barn. Kristna män blir inte kära i kvinnor som du.”

Jag har fått hålla i min man ett par gånger för att han inte ska ringa upp den här kvinnan och säga henne ett sanningens ord. Och faktum är att om inte min man dykt upp i tillvaron när jag var 33 så tror jag att jag hade haft ett gott liv ändå. Jag vill inte byta bort något av det jag har, men mitt liv innan jag hade egen familj var inte ett sämre liv – det var bara ett annorlunda liv.

Men där och då. Jag var 26 år och ansvarig för en stor festival. På samma plats där jag sprang runt och pekade med hela handen fanns mannen jag var hopplöst förälskad i, han som gång på gång sa; ”kanske sen, men inte nu”. Var det därför han inte ville ta emot mitt hjärta när jag sträckte ut det? För att jag ledde saker? För att jag fick vara med och göra skillnad? För att jag äntligen hade hittat rätt? Menade den här kvinnan på allvar att jag skulle behöva välja?

Jag tänker på Julia igen. I Romarbrevet elva skriver Paulus att Gud aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse. Och det tycks liksom glasklart när jag ser på Julia – och alla dem jag har fått möta som likt henne börjar upptäcka allt Gud har i beredskap för dem – att Guds gåvor inte är villkorade till kön eller civilstånd. Det vi har fått i gåva, det har vi fått. Och vi behöver andra människors klokskap för att växa i det.

Så hur gör vi? Hur gör vi som har några år på nacken och som är tillräckligt trygga i oss själva för att börja hjälpa dem som kommer efter?

Identifiera – Vilka unga ledare har du runtomkring dig som du kan uppmuntra, guida och be för? Hur kan du, på ett konkret sätt, hjälpa en ledare som är i början av sin resa framåt?

Utmana – Vilka korkade och förlegade idéer finns i det sammanhang där du rör dig? För ju mer jag tänker på det – desto mer börjar jag fnittra vid tanken på att Julia skulle behöva vara någon annan för att få en ring på fingret, om det är något hon skulle vilja. Hålls kvinnor tillbaka i ditt sammanhang på grund av förlegade antikviteter i er kultur?

Rannsaka – När behöver du själv stiga åt sidan? När ska du lämna vidare? För egen del inser jag oftare och oftare att jag behöver lämna ifrån mig ordet och pennan till dem som är yngre och skickligare än jag när det kommer till en del av de frågor jag jobbar med.

Be – Varje dörr som har öppnats för mig, varje fälla jag har undvikit, varje gång jag valt att lära mig av ett misstag istället för att misströsta… Jag är fast förvissad om att alla de tillfällena är ett direkt resultat av människors omsorg om mig i bön. Vem ber du för? Vems namn nämner du dagligen för vår Herre?

”Du vet inte om att du är kvinna”, skrockade min far åt mig en gång när jag frågade honom hur det kom sig att jag kan räkna törnarna jag har gått på som tjej på ena handens fingrar. Ingen har berättat för mig att jag inte kan, att jag skulle göra ett sämre jobb, att jag klarade ”trots allt” eller att jag har haft tur som har fått chansen. Jag har helt enkelt haft flyten att bli mött som den jag är, med det jag har och jag har tillåtits att göra skillnad. Som driven singel, som genomtrött småbarnsmamma och som erfaren ledare som vill bli bättre på att lämna vidare.

Ja, förutom den där gången i den där Ladan då. Tänk om jag hade låtit den definiera mig. Tänk om jag hade trott henne? Tänk om någon skulle säga så till Julia? Hemska tanke.

JOSEFINE ARENIUS

 

  • 2018-03-08