Missionären Anja mötte rovlystna vargar – klarade sig oskadd

Hon har stått öga mot öga med rovlystna vargar och hotats av hämndlystna män. I mer än tolv år har missionären Anja ensam nått ut till nomadfolken i den burjatiska Okinskiregionen i Ryssland.

Anja sitter lugnt tillbakalutad i fåtöljen. Det krulliga håret är uppsatt i en tofs och hon ger ett vänligt och lite försiktigt intryck. Hon växte upp i staden Ulan-Ude i den ryska delrepubliken Burjatien med en rysk pappa och en burjatisk mamma med evenk-gener. Anjas morfar var schaman och föräldrarna hade en stark tro på naturkrafter och andeväsen.

– Vi levde med en ständig rädsla och hände det något dåligt trodde vi att vi inte hade offrat tillräckligt.
2002 visades Jesusfilmen i hela regionen och den då 20-åriga Anja blev medbjuden av sina väninnor till en visning. Där kom hon till tro och fick med sig en bibel hem. Men beslutet var inte populärt i familjen och när Anja kom in på en bibelskola vände familjen henne ryggen helt. Under bibelskoleåren insåg hon att många människor aldrig hört talas om Jesus och beslutet om att bli missionär växte sakta men säkert fram inom henne.

2006 gick Anja från beslut till handling och tillsammans med en väninna gav hon sig på vinst och förlust av till staden Orlik i Okinskiregionen. Väl framme klev de in på det lokala myndighetskontoret och förklarade att de ville starta en kristen grupp i staden. Det dröjde ett par dagar innan en person från myndigheten hörde av sig och bjöd in dem till ett möte med representanter från både stadsledningen och de lokala religiösa grupperna.

– Alla skrek och förbannade oss. De gjorde klart för oss att vi inte var välkomna där. En buddhistisk lama sa att vi fick tre dagar på oss att lämna regionen, annars skulle han se till att förgöra oss. Jag citerade bibeln och sa att jorden tillhör Herren och att vi inte tänkte lämna platsen.

På slutet av den tredje dagen omkom laman, som uttalat hotet, i en bilolycka.

– Människor sa att vår Gud är starkare än deras så det var bäst att inte röra oss.

Trots den tillfälliga framgången blev den första tidens många utmaningar för mycket för Anjas väninna som bestämde sig för att lämna platsen. Ensam kvar, i ett slitet hus som läckte in vatten och med hela staden emot sig började även Anja snart misströsta. Ett par månader efter ankomsten i Orlik föll hon i desperation ner på knä inför Gud.

– Jag frågade Gud varför han skickat oss hit när ingen verkar gilla mig och ingen släpper in mig i sitt hem.

Då svarade Gud att jag skulle se hur fint jag bor här. Medan jag bad fick jag nya ögon och fick en övertygelse om att Gud mitt i allt gör sitt verk.

Det har gått många år sedan den bönen på knä. Anja är fortfarande ensam missionär kvar även om hon emellanåt får hjälp av team från Ulan-Ude. Omkring 60-70 personer har genom åren kommit till tro och 2012 fick församlingen ett bönehus som har gett dem helt nya möjligheter. Förutom att hålla möten i lokalen delar de ut mat och kläder till burjatiska barn som också får lära sig ryska.

Utöver arbetet i Orlik, spenderar Anja en stor del av sin tid på resa bland Okinskiregionens nomadfolk. Bland dessa folk är det en vanlig uppfattning att en enda familjemedlems beslut att lämna naturreligionen kan leda till straff för hela släkten. För att undvika familjens förföljelse flyttar därför många som blir kristna till en annan region och stad.

Det måste vara många som inte tycker om dig. Är du inte rädd att något ska hända dig?

– Jag har en fast tro på att Gud beskyddar och bevarar mig. Det har jag sett många gånger de senaste åren.

Anja ger två exempel. Det första hämtar hon från det senaste årets nyårsfirande då församlingsmedlemmarna tidigt på morgonen inledde en tid av bön och fasta. När Anja lite senare på morgonen kikade ut genom fönstret stod där tre män med påkar och knivar. Hon frågade dem lugnt vem de sökte och de pekade hotfullt på henne och sa ”dig”. Deras lokala schaman hade sagt till dem att han inte kunde genomföra sin ritual eftersom de kristna bad och nu hade de kommit för att röja bedjaren ur vägen. Anja hälsade dem att om de ville bråka med henne bråkade de med hennes Gud och istället för att attackera henne kastade de tillhyggena i luften och gick.

Det andra exemplet kommer från en av hennes många skogsvandringar. När hon denna vackra vinterdag pulsade fram genom snön upptäckte hon plötsligt hur två ögon stirrade på henne.

– Jag trodde först att det var en hund, men insåg ganska snabbt att det faktiskt var en varg. Så jag vände mig om och såg då att det stod ytterligare två vargar där.

Väl medveten om att hennes liv var i fara började hon citera Bibeln, samtidigt som den första vargen närmade sig henne.

– När den kom fram strök den bara mitt ben och nosade på mig. Jag kunde sedan lugnt gå därifrån.

Senare fick Anja förklarat för sig att det var flockledaren som genom sitt beteende hade berättat för de övriga två vargarna att de inte skulle röra den här människan.

– Gud satte stämpeln på mig att jag inte skulle skadas. Jag vet att om det inte vore för Gud, skulle jag aldrig överleva i det här arbetet.

  • 2017-11-29