Kinesisk husfrösamling

På besök i kinesisk husförsamling

Husförsamlingsrörelsen i Kina får ständigt se nya människor komma till tro. Vår medarbetare Lars Narin besökte en gudstjänst, som visar att husförsamlingarna ser väldigt olika ut beroende på plats och sammanhang.

Vi tar oss fram genom gränden och in i lokalen där några mammor med barn redan samlats och hälsar hjärtligt på varandra.

Det börjar med gemensam bibelläsning och projektorn i taket spottar fram sida efter sida med bibeltexter. Sedan ljuder en lovsång som studsar mellan väggarna i den rymliga lokalen och ut genom dörrarna som hela tiden står öppna mot gränden. Förhoppningsvis kan någon lockas in av den innerliga sången som förstärks av kompet. De använder typiska kinesiska instrument, såsom den kinesisk violinen erhu.

Ute i gränden hörs storstadens brus, men här inne är det lugnt. Kören sjunger vid ett par tillfällen, iförda fina, långa, vita kåpor.

Under de senaste 30 åren har flera hundra miljoner kineser lämnat landsbygden och flyttat in till städerna där församlingarna växer i dag.

Det finns tre typer av församlingar i Kina:

Den officiella – av staten godkända – Tre-självkyrkan, de inofficiella husförsamlingarna och den katolska kyrkan.

Husförsamlingarna kan även numera delas in i två grupper. Tidigare var de mest förekommande bland den fattigare befolkningen ute på landsbygden, men på senare tid har det även vuxit fram mängder av husförsamlingar inne i städerna. ”Urban Christians” (storstadskristna) har blivit ett begrepp. Dessa är ofta utbildade, intellektuella och kulturarbetare. De kan träffas i hem, på en fabrik eller ett kontor. De kan hyra in sig på ett hotell eller i en annan samlingslokal.

Det är nu dags för kollekt. Två yngre barn får förtroendet att samla in den. Sedan får alla barnen komma fram och bli välsignade innan de ska gå till sin egen samling.

I dag är det en västerlänning som predikar utifrån Bibelns andra Korinthierbrev:

”Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. ” (2 Kor 4:8-10)

Texten är välbekant för församlingen. Många av de kristna lever under hot på grund av sin tro. Efter predikan händer något som vi svenskar inte är vana vid. Den som vill får komma fram till mikrofonen och kommentera, recensera eller ställa frågor om predikan. Två till tre personer går fram och kommenterar, innan det blir dags för Herrens måltid. Vi går fram och får bröd och vin i en liten kopp. Alla tar nattvarden samtidigt.

Sedan är det tid för vittnesbörd. En kvinna ställer sig upp och berättar att hon har fått kontakt med en granne som hon vittnat för och hon uppmanar till förbön för grannen. En man kliver fram till mikrofonen och berättar att han fått arbete i ett land i Mellanöstern. Han vädjar till de församlade om att be för honom.

Slutligen ställer sig ytterligare en kvinna upp. Hon berättar att hon varit med på flera gudstjänster tidigare, men att hon denna dag bestämt sig för att bli en kristen. Sedan samtalar hon om detta med pastorn.

Den två timmar långa gudstjänsten avslutas med välsignelsen och de församlade ber unisont bönen Fader vår.

När gudstjänsten är över går några av deltagarna ut till en närliggande restaurang för en gemensam måltid. Då får de möjlighet att lära känna varandra ännu bättre. Andra försvinner hem åt olika håll från den trånga gränden. Någonstans i det gigantiska Kina har en liten människa tagit ett stort beslut – nåden att få bli en Jesu efterföljare. Hon är bara en av flera tusen i landet som tagit samma beslut just denna dag.

Relaterat