På senare tid har jag hört en del pastorer uttrycka att Sverige numera bör ses som ett onått land. Det man menar är att folkgruppen svenskar inte har en aning om vad evangeliet handlar om. Längre. Svenskar är ett folk i desperat behov av att på nytt få höra om Jesus, i ett land som en gång i tiden kallades kristet.
Men problemet med att kalla det svenska folket för onått är, förutom att det inte stämmer, att vi faktiskt tenderar att urvattna vad vi menar med ordet onådd. Så vad menar vi då när vi talar om onådda folk? Och vad är skillnaden mellan dessa och dagens svenskar?
Definitionen av ett onått folk är en folkgrupp med så få inhemska kristna att de inte själva kan nå det egna folket med evangeliet. Man behöver hjälp utifrån. För många bedömare handlar detta om en folkgrupp med mindre än 2 procent evangeliskt kristna, alternativt mindre än 5 procent nominella kristna (namnkristna).
Idag är det ungefär 6500 av jordens omkring 12000 folkgrupper som anses som onådda folk. Det handlar om turkar, nordkoreaner, tjetjener, hui-kineser, uigurer, kazaker, lezginer och många fler.
Som individuell svensk kan jag vara långt borta från Gud och sakna en grundläggande förståelse för evangeliet, men detta gör inte att jag tillhör ett onått folk. Varje svensk har evangeliet inom räckhåll eftersom det finns kristna runt omkring och kyrkor i mer eller mindre varje samhälle. Med andra ord kan man som svensk visserligen vara förlorad för evigheten, men man behöver inte vara det eftersom evangeliet finns inom räckhåll. Det är ett eget val man gör. Tillhör man däremot ett onått folk finns inte evangeliet tillgängligt, eftersom det finns alldeles för få kristna som kan dela det. Som onådd är man alltså inte bara förlorad för evigheten, utan man är förlorad utan att ha en medmänniska som söker efter en. Man kan inte ens tacka nej till evangeliet, för man vet inte om att det existerar!
Självklart ska vi också satsa på att återevangelisera vårt eget land. Vi ska göra allt vi kan för att sprida budskapet om Jesus i våra samhällen. Kristna i vårt land behöver bli mycket mer frimodiga. Men vi får inte likställa den evangelisationen med fokuseringen på onådda folk. När vi uttrycker att Sverige är ett onått missionsland är risken stor att detta sker på bekostnad av de folk som faktiskt är det. Att vi missar allvaret i till exempel det nordkoreanska folkets förutsättningar att upptäcka Jesus. Där finns hela städer som aldrig någonsin hört några goda nyheter. De kristna är få och priset är högt. Där kostar det allt att både berätta och höra om Jesus.
Precis som Oswald J Smith (kanadensisk pastor under 1900 talet) bör vi ställa oss frågan: ”Varför ska vissa människor få höra evangeliet gång på gång, när andra aldrig har fått höra det ens en första gång?”
MAGNUS LINDEMAN
Direktor, Ljus i Öster
Texten är hämtad ur Ljus i Östers tidning #3 2018.