Det värsta som finns i livet är att som pappa behöva berätta för sina barn att deras mamma dog, berättar Artavazd, en av Ljus i Östers nationella arbetare. Emotionellt och till och med fysiskt är det väldigt svårt. Barnen hade frågor: varför gick hon till Gud? När kommer hon tillbaka? När ska vi dit?
–– Det var kritiska dagar, min dotter grät hela dagarna och skrek: jag vill ha min mamma! Jag kramade henne och sa: Emily, eftersom din mamma gick till himlen, så är jag nu också din mamma. Om du saknar henne, så krama mig. Jag är både mamma och pappa.
Efteråt, när det hade blivit lite bättre, sa dottern till sina syskon: vet ni vad pappa sa? Han sa att han är mamma!
– Hon skojade med orden och pronomen när hon sa: han är mamma. Gud gjorde verkligen mirakel i min dotter. I början när vi alla grät tillsammans, ville hon inte be. Det tog lång tid innan hon kom till mig och ville be tillsammans.
De gav allt till Gud och bestämde sig för att de kunde vara svaga men att de nu vill vara starka och hjälpa varandra. I början ville Artavazd inte att någon utifrån skulle komma och hjälpa oss. Det tog ett tag innan han kände att han kunde ta emot stöd av familj och vänner.
Artavazd hade några gamla familjevänner, ett par där mannen också var pastor och som dog plötsligt i en olycka för fem år sedan. Manes fru, Lilith, blev då ensam med barnen. Artavazd och hans fru hjälpte dem mycket och deras barn växte upp tillsammans. De var goda vänner och delade också samma historia och kunde prata med varandra om det.
– När man förlorar sin livskamrat på ett sådant sätt som jag gjorde, vill man inte gifta om dig. Men ibland måste man acceptera att ensam är inte så stark.
Sju månader efter sin frus död, dog även Artavazd pappa. Två hans viktigaste personer, hans grundpelare i livet, dog under mindre än ett år.
– Jag förstår fortfarande inte vad som hände på min pappas begravning. Alla trodde nog att om min frus död inte förstörde mig helt, så skulle min fars död säkert göra det. Jag ville inte säga någonting på begravningen, men jag började prata starkare och starkare och var själv överraskad över varför jag pratade så. Jag sa: ”Gud vet allt och vi måste fortsätta hans arbete.” Jag började uppmuntra andra. Gud gav mig övernaturlig kraft och jag kände att jag ska gå vidare med min pappas verk och vara stark för min familj.
Efter detta blev Artavazd vald till föreståndare. Han fick ansvaret för hela församlingen men hade samtidigt tre barn att ta hand om. Samtalen med Lilith blev till stöd för honom under denna svåra tid. Efter ett tag utvecklades deras vänskap till en relation och de fick nya känslor i sina hjärtan.
– Gud helar hjärtan när man tillåter honom. Han känner oss så väl. Lilith och jag är gifta nu, men vår sorg, varken min eller hennes, är inte borta utan den kommer att vara kvar. Men vi vill inte vara offer utan övervinnare i våra liv. Ville vi det som hände oss? Nej. Vill våra partners som dog, att vi ger upp? Nej. Tillsammans kan vi hjälpa andra. Det finns många stora känslor: saknad, chock, sorg, men varje morgon måste vi bestämma oss att vara starka.
Det är mycket att göra med tre barn och som förälder känner han ofta att han inte räcker till och gråter själv på insidan. Artavazd och Lilith stöttar varandra, de delar på samma erfarenhet och går även tillsammans till sina avlidna partners gravar.
– Gud var alltid med oss. Vi har frågor, men vi anklagar inte Gud. Den säkraste platsen är fortfarande i Guds vilja. Jag ser på livet annorlunda nu. Låt oss bara leva och inte göra livet så komplicerat, låt oss leva enkelt. Vi har inte tid att slösa på livet, utan måste använda det på ett rätt sätt.
Artavazd hoppassat hans historia kan ge hopp till andra.
– Ge inte upp, utan gå vidare med Gud. Vi måste bestämma oss att vara starka.
Detta var sista delen av tre av berättelsen om vår lokala hjälte Artavazd och hans familj.