Barnen vittnar för sina klasskompisar, visionerar om att nå fler och berättar om Jesus för sina familjer – oavsett vad det kostar. I Sibirien ger satsningen på nästa generation eviga resultat.
På en evangelisationssatsning i Tuva blev en 11-årig flickas liv förvandlat. Flickan heter Olga, och hon hade fått ett möte med Jesus. Det som hänt kunde hon inte hålla inom sig. I skolan berättade hon för klasskompisarna om sin tro, och hennes vittnesbörd togs allra starkast emot av en pojke. Även han valde att säga ja till Jesus.
Pojken kom hem och berättade för sin familj att han nu tror på Jesus och inte kommer dyrka andarna längre. Men barnen här är inte skonade från det andliga kriget. När pojken så starkt deklarerade att han tillhörde Jesus följde en allvarlig konfrontation. Pojkens bror tog då en kniv och satte den mot brorsans hals.
– Du kan döda mig, men jag kommer ändå vara med Kristus, var pojkens respons.
Anledningen till brorsans reaktion är familjens starka koppling till schamanism och andedyrkan. Tillsammans med buddhism och nyhedendom har andligheten och kulturen ett nära band i Tuva och det kan bli starka konfrontationer när någon väljer Jesus och vänder sig bort från ”dessa avgudar till den levande Guden” (Apg 14:15). Officiellt klassas dock regionen som ”icke-religiös”, kanske beror det på att Tuva är en rysk delrepublik. Men tron och kulturen har många influenser, eftersom Tuva är beläget i södra Sibirien där Ryssland möter Kina och Mongoliet. Det andliga motståndet till trots, så finns det en öppenhet bland tuvinerna att ta emot evangelium. Behovet av Jesus är som störst bland bland barn och ungdomar, upplever de kristna, som valt att satsa extra på att nå nästa generation. Anledning är att det skett en stor ökning av självmord bland unga.
– När vi hörde det började vi gråta, och vi som redan är kristna kände att vi behövde omvända oss, och bli lika frimodiga som pojken som varit frälst en vecka, säger Igor, vår nationelle arbetare.
I samma stad finns ett slumområde där de fattigaste av de fattiga bor. Där finns en hydda som står ut i mängden. Den är fullpackad med barn som tillber Jesus. Det finns ingenting i hyddan, inga stolar, och inga roliga saker som barnen kan leka med. Det enda som finns är väggar där man målat bilder från Bibeln och skrivit bibelord. Det som är speciellt med hyddan är att det blivit en plats där barnen får möta Gud. Hyddan är ett initiativ från de kristna i staden, som gick ihop och köpte hyddan för att ha en plats att möta barnen i slummen.
Nu får barnen knappt plats i hyddan längre och flera vill kunna bjuda in sina kompisar. En flicka hade ett bra förslag.
– Låt oss spara pengar så fler kan komma! Efter det plockade de fram en burk och skrev ”pengar till en byggnad” på den. Barnen vet inte vad en kyrka är, de vill bara att så många som möjligt ska kunna vara med och möta Gud. Nu har barnen samlat in några ”kopek” (ören). En fyraårig flicka tog med det dyrbaraste hon ägde – en knapp.
– Jag vill ge den här knappen så vi får mer plats, sa flickan.
Alla dessa små gåvor, är stora i Jesu ögon. Man kan inte låta bli att tänka på det Jesus sa om den fattiga änkan som bara gav två kopparmynt, men trots det gav mer än alla de andra. Hon la inte sitt överflöd i offer- kistan, ”hon gav i sin fattigdom allt hon hade att leva på.” (Lukasevangeliet 21:1-4) Barn som ger, barn som vittnar, barn som tillber. Det verkar pågå en barnväckelse i Tuva. Vilken vändning! Att ljuset håller på att besegra mörkret i södra Sibirien
beror på att det har funnits människor som varit villiga att gå dit ingen annan gått förut. En av dem är vår nationella arbetare Vadim. Gud la Tuva på hans hjärta och han bosatte sig där en tid för att evangelisera och träna upp team. Numera åker han på kortare resor, bland annat med elever från vår bibelskola i Omsk när han är lärare. Avstånden är enorma i Sibirien. Det är 220 mils resa, och den tar minst 24 timmar. Men Vadim reser så ofta det går.
– Jag ser att Gud har öppnat en dörr för det här arbetet. Nu ber vi och arbetar för en nationell kyrka i Tuva.
Några av de nyfrälsta tuvinerna är nu beredda att resa långt ut i obygden för att nå de mest avlägsna människorna. De har ett stort hjärta för sitt folk, och våra nationella arbetare vill träna dem till att bli apost- lar för sitt land.
Vi ser framemot att följa arbetet i Sibirien och ringarna på vattnet som de frälsta barnen kommer sprida omkring sig. Kanske är det barnens vittnesbörd som en dag leder till att tuvinerna blir ett folk som nåtts av Jesu kärlek.
– Barnen är de bästa evangelisterna till deras familjer, konstaterar Igor.