Evangeliet på den mongoliska vischan

Evangelium är ständigt på väg. Ner i dalar, genom floder och över snötäckta toppar – Jesus vill nå alla och ingen är för långt bort. Magnus Lindeman skriver från en fältresa på väg ut till församlingarna på Mongoliets landsbygd.

När man kommer till Mongoliet märker man snabbt att det är ett stort land. Till ytan är det mer än tre gånger så stort som Sverige, men med en tre gånger mindre befolkning. Faktum är att det är världens mest gles- befolkade land. Av 3,2 miljoner invånare bor hälften i huvudstaden Ulan Bator. Den andra hälften bor utspridd i landet.

De senaste 30 åren har vi sett antalet kristna öka från 4 personer till 40 000. Med 1,9 procent evang- eliskt kristna är mongolerna på gränsen för vad som räknas som ett onått folk. I städerna finns det livskraftiga församlingar, men ute på landsbygden kämpar man fortfarande med genombrott. Många är tibetanbuddhister, schamanister eller icke-religiösa – skrock och vidskepelse är utbrett. Än finns det stora behov, vi stödjer därför fyra nationella arbetare som bygger församlingar i byar ute på landsbygden.

För att ta sig till arbetarna behöver man mycket tid. Under vår knappa vecka i landet reste vi mer än 230 mil. Enligt Google Maps skulle de flesta etapperna ta cirka 6 timmar, men vi skumpade fram i 10–13 timmar.

Vägarna är inte som i Sverige. Så länge de bestod av asfalt gick det skapligt, men långa sträckor körde vi på grusvägar, eller snarare ”off-road”. Där kallas de riksvägar, men här skulle skylten snarare säga ”slut på allmän väg”. Vi snackar körning i 40km/h och den värsta sträckan var hela 16 mil. Det går inte riktigt att förklara känslan av att skumpa fram i totalt mörker med dåliga helljus, och ständigt vara beredd på alla djur som dyker upp. Vi körde över vattendrag, genom diken och i 45-gradig lutning. Vid ett tillfälle kilade en grov pinne fast sig vid ena hjulet och vi fick skruva loss däcket för att få bort den och komma vidare.

Det var en fantastisk upplevelse och oerhört jobbigt på samma gång. Tänk att det är det här som våra partners upplever varje gång de besöker de nationella arbetarna! Den här erfarenheten visade oss varför en bra bil med fyrhjulsdrift kan vara av största vikt för att evangelium ska spridas i Mongoliet. Det är en av anledningarna till varför det är så viktigt att Ljus i Öster åker på fältresor. Vi bygger relationer, delar erfarenheter och ser var vi kan göra en skillnad ekonomiskt, strategiskt och andligt.

I Mongoliet går djuren fritt. Kor, får, getter, hästar, jakar och alla kameler som vandrar utanför bilfönstret tillhör någon, men betar på öppen mark, ungefär som renarna gör i Sverige. Man måste därför vara beredd på att väja hela tiden. Att se djuren beta längs med vägen är en häftig upplevelse. Människorna lever väldigt nära naturen, och det blir tydligt under en sådan här resa att mongoler är nomader i blodet.

Hur bor man då? Ja, ute på landsbygden bor man väldigt spartanskt. Antingen bor man i en ger, ett runt tält, eller så bor man i ett litet hus. Vi besökte och sov i båda sorterna. En ger har oftast en radie på fem meter. De personer som vi besökte hade antingen ett eller två rum, inklusive kök och vardagsrum. För att få värme så eldar man i en kamin. När vi bodde över eldade man under kvällen och lät sedan elden brinna ut. Framåt småtimmarna, när temperaturen drog sig ner under noll, blev det väldigt kallt. Fram på morgonen eldade man igen. Under vintern då temperaturen på vissa platser kan gå ner till -50 grader, turas man om att elda hela natten.

I regel saknas rinnande vatten, men el har man. Så man kan titta på tv, men inte duscha. Toaletten består av ett utedass med plankor och en grop på 3–5 meter. På sommaren kan det bli en outhärdlig stank.

Det som är lite ovant för oss svenskar, som är vana med eget space, är att alla sover i samma rum. Ofta handlar det om en storfamilj; mamma, pappa, flera barn, mormor och morfar. Där vi sov över var vi sju stycken som delade på golvytan. Det är klart att man funderar över hur det fungerar när det gäller det intima samlivet, men det var inget vi vågade fråga om.

Mongolerna är väldigt gästvänliga. De var snabba med att upplåta sitt hem och det finns alltid plats för några till. Det är svårt att köra förbi ett samhälle om man känner någon som bor där. Förr eller senare får de reda på att man har kört på den vägen och då undrar de varför man inte besökte dem. Det är bättre att göra ett kort stopp hos vännen, som ofta blir längre än vad man tänkt sig. De vill alltid bjuda på mat, även om man har bråttom och ska äta senare. Det är bättre att vara beredd på att äta två luncher, fick vi erfara.

Vad åt vi? Det vanliga när man kommer på besök är te med mjölk och salt. Till det kan man få lite söta ”läckerbitar” såsom torkad yoghurt. Bjuds det på mat blir det ofta en slags dumplings med kött och fett ifrån fårets svans, eller en soppa. Det är mycket fårkött och mjölkprodukter i det mongoliska köket.

Något som slår mig när jag reser genom landet är hur fattiga folk är. Många saknar jobb eller har väldigt låg lön. På något sätt hankar man sig fram ändå, men många ungdomar söker sig till huvudstaden för att söka lyckan. Kanske är den utbredda alkoholismen kopplad till fattigdomen – människor ser ingen förändring.

Många backpackers har hittat till landet för att rida häst eller kamel, och vandra. Mongoliet är verkligen ett vackert vidsträckt land – men desto vackrare är våra fyra nationella arbetares hängivenhet till att berätta de goda nyheterna om Jesus.

  • 2020-01-27