juni 21

Gud tar hand om de övergivna

Blogg

0  comments

Vi träffar Viktor en eftermiddag i den lokala församlingens mötesrum i ett land i Centralasien. Han har åkt hit för en konferens från en annan stad i landet där han är pastor och ansvarar för administration i en registrerad kyrka. Dessutom jobbar Viktor också inom bilindustrin där han är ansvarig för produktionen. Hans ödmjuka sätt att berätta visar på en ledare som har upplevt mycket smärta och tar sin kallelse på allvar.

Här är Viktors berättelse om hur han blev kristen: 

Jag föddes år 1990 in i en speciell familj. Min mamma var narkoman och efter förlossningen lämnade hon mig på sjukhuset och gick därifrån. Men polisen letade upp henne och tvingade henne att ta hand om mig. Jag har också en syster, Diana, som är åtta år äldre än jag och vi växte upp med vår mormor, vi såg aldrig mamma. Början av 90-talet var en svår tid för alla före detta Sovjetländer och min syster började gå till en kyrka. Där jobbade pastor Vadim och hans fru med barn och ungdomar, de gav dem kläder och mat och mycket av biståndet kom från Sverige. Min syster tog med mig till kyrkan. Jag var bara ett år när jag gick dit för första gången och jag kan säga att jag växte upp i kyrkan. Där fick jag mat, kläder och hade möjlighet att duscha. 

Hemma hade vi problem. När jag var tre år kom polisen och tog min mormor, hon var anklagad för att ha narkotika i hemmet. Vi hade ingen annan, nu var vi helt ensamma. Min syster hade då fyllt tolv år och vår mamma tog oss till män som var intresserade av min syster, men vi sprang ifrån dem. En sen kväll var vi i kyrkan och pastorns fru frågade oss: ”Varför är ni inte hemma?” Vi berättade om allt som hade hänt och fick komma hem till dem.

Jag bodde hos pastor Vadims familj totalt i tjugo år i omgångar, tills jag gifte mig. Jag var ingen enkel pojke att ha göra med. Jag hade många sjukdomar, eftersom min mamma missbrukade narkotika när hon var gravid med mig. Pastor Vadim och hans fru bad för mig och uppfostrade mig. Men när jag var nio år ville jag bo hos min mamma. I tre år levde jag där och det var som ett helvete. Jag såg hur min mamma missbrukade droger och ibland tog jag också droger. Jag började dricka, röka och stjäla mat. Jag gick inte längre till kyrkan. 

När jag var tolv år började de renovera kyrkan och jag hörde att byggarbetare får lön. Jag gick dit, frågade efter ett jobb och fick det. Jag började bygga kyrkan med andra och min första lön räckte till två bröd och lite socker i veckan. Jag gick i skolan och arbetade i kyrkan, det gick bra men ändå betedde jag mig dåligt.

När jag var tretton år, sa min mamma: ”Jag ska flytta och du borde hitta ett annat hem för dig själv.” Då flyttade jag in hos en man som också byggde kyrkan. Han hade alkoholproblem och varje helg söp vi ihop. När pastorn fick veta det, lät han mig bo i kyrkan. I två år var kyrkan mitt hem. När jag blev femton år sa pastorn, hans fru och min syster till mig: ”Kom tillbaka och bo med oss.” Jag var lycklig över inbjudan och sa: ”Ja.”

Väl på gymnasiet fortsatte jag med min gamla livsstil det första året. Jag var i en grupp med dåliga killar, alla var från olika hemska platser och förhållanden. En dag, när jag hängde med dem, hörde jag en röst inom mig som sa: ”Stopp! Om du inte slutar nu, blir det mycket värre snart.” Det var under påsken 2006 som jag bekände mina synder och omvände mig. 

Nu är jag gift med den underbara Tatiyana. Hon är också från en svår familj och vi möttes för första gången i kyrkan när vi båda var tolv år gamla. Hon hade kommit dit för att få mat och jobbade i köket. Sedan mötte hon en snygg kille och förälskade sig – i mig! Hon bodde hos kompisar först och sedan i kyrkan i sju år. När vi gifte oss, flyttade hon till mig och nu har vi två barn tillsammans, två flickor som är sju och två år gamla. 

Jag bröt kontakten med min mamma under en lång tid, jag hatade henne. Men när hon förlorade sitt pass, hjälpte jag henne att ordna med dokument. Jag träffade henne de stunder hon var nykter. När jag var tjugo år förändrades min relation till henne. Jag var i kyrkan och vi talade om förlåtelse. Jag predikade om att oförmågan att förlåta är som en sten i hjärtat. Då hörde jag en röst inom mig som sa: ”Du har en stor sten i ditt hjärta, du måste förlåta.” Innan det var jag inte medveten om att jag behövde förlåta min mamma. 

I församlingen där jag jobbar, har vi ett stort ungdomsarbete. Vi har ett speciellt program för ungdomar där det finns utrymme att prata om olika teman som kanske inte är så vanligt i kyrkan, så som relationer, intimitet, och så vidare. Varje söndag har vi nattmöten i stan eller i någon park. Vi bjuder in våra vänner och bekanta och spelar sånger. Folk som går förbi, frågar oss: ”Vem är ni? Varifrån kommer ni?” Och då vi har möjlighet att berätta. 

Namnen är ändrade av säkerhetsskäl. Mannen på bilden är inte den person som nämns i texten.

DELA GÄRNA ARTIKELN I SOCIALA MEDIER!

0 shares

Läs de senaste blogginläggen

Från utkastad till utsänd

Från utkastad till utsänd

Sommarjobbare till konferenser

Sommarjobbare till konferenser

Direktor

Direktor