Han tvingas stå naken på flygplatsen

De vet att jag inte bär på något. De letar inte efter något. Jag vet det och de vet det.

Människorna bakom mig i kön tittar på mig undrande när de tömmer mitt handbagage på allt innehåll. Jag får snabbt samla ihop grejerna under den stressande ordern: Ta av dig nu! De drar mig åt sidan och halvt synbart för alla på flygplatsen behöver jag börja klä av mig. 

Jag knäpper upp översta knappen på skjortan. Allt ska av. Varje tygbit. 

Varje gång jag går igenom säkerhetskontrollen är det samma sak. Deras blickar avslöjar att de vet vem jag är. En kristen ledare. Jag minns första gången det hände. Förnedringen av att vara den enda resenären som behövde ta av sig helt naken. Det finns ingen annan anledning än att de vill visa att de kan, att de har makt. 

De skarpa lysrören på flygplatsen döljer ingenting. Från början var jag lite mer i form men efter alla år som har gått har det blivit mer och mer komiskt att klä av sig. Jag känner smilgropen dra lite när jag tänker på det. Att få mig att känna mig förnedrad är det enda sättet de kan komma åt mig. Jag tänker inte låta dem vinna. 

Även om det har blivit mer och mer fysiskt genant så har Gud alltid varit med mig i tankarna, hjälpt mig att klara förödmjukelsen med sinnet i behåll. Jesus förödmjukades också. De kastade lott om hans kläder. 

Vakterna stressar på och jag försöker ignorera blickarna som bränner i nacken, från andra sidan skärmen. Sista delen kanske är värst, när de nonchalant vänder bort blicken och signalerar att jag ska klä på mig igen, som om jag självmant tagit av mig. 

Snabbt drar jag på mig och skyndar vidare mot gaten, som om inget har hänt. Utåt sett i alla fall. Det här är ett sådant där blåmärke som bara sitter kvar på insidan. 

Förföljelsen tar många former. Fienden försöker bryta ner Guds folk på alla tänkbara sätt. 

Att tvinga någon att klä av sig naken varje gång de åker flygplan är ett sätt att slå utan att lämna blåmärken, som de troende får utstå. Hårda ord, förlöjligande, bespottning… man kanske kan kalla det mobbning. Och rimligen borde det bryta ner oss, få oss att dra oss undan, få oss att sänka rösten litegrann. Bara med Guds hjälp kan det få motsatt effekt. Bli en styrka och drivkraft att nå fler med Jesu kärlek. 

De kan tvinga oss att klä av oss våra kläder. Men tänk att vi kan vara beklädda med något ingen människa eller makt kan klä av. Paulus påminner: ”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Ef 6:10-17

  • 2018-11-07