Det är märkvärdigt enkelt när nyckelledarna för den underjordiska husförsamlingen i Kaukasien samlas på fjärde våningen i hemlighet. Men det märks i andevärlden.
Ingången till huset var sliten och det mesta av kaklet som en dag suttit där var borta eller trasigt. Kanske lite på grund av de många barnen som spelade spel och åkte rullskridskor ute på gården. Vi gick in i den smala uppgången och började ta oss upp de fyra trapporna till lägenheten vi skulle mötas i för ledarsamling, med några av nyckelledarna i den underjordiska husförsamlingen.
Karla som hämtat oss i en annan del av stan gick före och ledde vägen upp för de mörka trapporna. Vi hade inte sagt mycket till varandra under bilfärden för hon pratade mest ryska. När vi klev in i lägenheten möttes vi av en handfull personer i olika åldrar och uppenbart olika bakgrunder.
När klockan passerat sex och det var dags att börja droppade det fortfarande in människor i lägenheten. Ljudnivån hade höjts långsamt sedan vi kom allteftersom skratten och sorlet av prat ökade. Det var en varm gemytlig stämning. En bricka med kex och nötter ställdes fram på en liten pall och man frågade om vi önskade något att dricka. På avstånd kunde man fortfarande höra bollar studsa på gården och en frisk men sval bris blåste in genom de öppna fönstren.
I lägenheten bor en av ledarna för husförsamlingen tillsammans med sin familj. För att göra plats hade de ställt undan bord i vardagsrummet och anordnat sittplatser i en stor cirkel. Vi satt på stolar, pallar och alla möjliga saker som kunde bli en sittplats. På golvet kröp en bebis runt och hälsade på alla han kunde. Allt var märkvärdigt enkelt. Den slitna byggnaden var som en bild av Kaukasiens församlingar. Här upprätthålls ingen fasad, man samlas i Jesu namn och ger det man har både till Gud och varandra.
Magnus som leder Ljus i Öster gjorde sig redo för att hålla kvällens ledarsamling tillsammans med kollegan Marcus. Kvällens uppdrag var att berätta om Ljus i Östers arbete världen över, för att inspirera och uppmuntra ledarna att fortsätta det viktiga arbete de gör. Magnus och Marcus berättade stories från nutid och berättelser om sådant som hänt långt tidigare och i olika länder. På ledarnas ansikten började frågor väckas. Hur har man det i andra delar av världen? Vad är unikt med dem själva i Kaukasien? När Marcus kommer till att berätta om området Kaukasien jublar hela rummet. Man får vara med, man är inräknad. Det var tydligt att det betydde något för de som var samlade. De påmindes om att de är del i något stort, ett nätverk av dolda hjältar som korsar alla gränser och ger sina liv för de onådda.
Vår kontakt i området berättar att man aldrig vet hur många som kan komma till denna typ av träffar. Ibland är man färre, ibland fler. Idag kom det 16 personer till ledarsamlingen. En ung tjej bar slöja, några gick i jeans och andra hade kavaj. De kom från olika sammanhang med en sak gemensamt. De lever för att göra Jesu namn känt bland sina vänner, grannar och kollegor – till och med bland sina fiender. Här gör man inte skillnad på män och kvinnor, unga och gamla. Här behövs alla, och tillsammans är man starka nog att möta trycket från en omgivning där man inte får leva med Jesus.
Kvällen avslutas med att ledarna själva får berätta om sina utmaningar och vittnesbörd. De må vara ganska anonyma men de syns i andevärlden. Det är omvälvande att lyssna. Flera av dessa berättelser kommer du kunna läsa om i kommande nummer. De lägger händerna på varandra och ber. Flera trådar vävs samman och blir starkare. Det blir så tydligt hur viktig den kristna gemenskapen är. Kanske att lågan verkar liten från utsidan men från insidan ser man att mitt i allt mörker finns ett stadigt ljus.
16 enkla personer, några trappor upp i ett renoveringsobjekt – Det här är Guds nyckelresurser i Kaukasien. Man kan knappt fatta det. Ändå känns det som att Jesus gör någonting stort här. Som att mörkret behöver se upp.