Livrädd i skramlig bil i Kaukasien

Följ med Samuel ända till språkens berg. Där en handfull kristna låter Jesu sista ord bli deras första, för att nå 30 folkgrupper med Jesu kärlek.

Klockan tre på natten, efter fyra olika flygplan, kliver jag av planet på den lilla bergsflygplatsen. Runt omkring mig ser jag toppar skjuta upp i himlen. I denna ryska delprovins bor ca 30 olika folk. Araberna kallar Kaukasus för ”språkens berg”, då det finns lika många språk som det finns folkgrupper i den massiva bergskedjan. Den ryska är den största gruppen, som utgör en fjärdedel av den totala befolkningen på cirka 5 miljoner.

På väg genom säkerhetskontrollen drar jag ner skjortärmen så att den täcker min lilla tatuering av ett kors. Det är första gången på länge som jag känt både oro och förväntan inför en resa. Kanske är det för att allt jag lyckats läsa mig till om området är våld, korruption och förtryck mot kristna. Eller så är det mina vänners skämt om att jag inte kommer komma hem på några månader som spökar. Men känslan finns där.

Jag står i myllret av taxichaufförer och människor, och blickar ut över parkeringen i jakt efter min kontakt. Bara några timmar tidigare fick jag veta vem jag skulle möta. En minibuss sladdar fram på den grustäckta asfalten, och ut tittar en skäggig man som ber mig hoppa in i hans bil. Med en viss tvekan öppnar jag dörren till minibussen. Hur ska jag veta att detta är rätt person? Jag frågar några kontrollfrågor innan jag känner mig trygg nog att stänga bildörren bakom mig.

I bilen berättar Pavel att det är ramadan och att det alltid är en speciell tid här under den muslimska fastan.
– Folk är mer aggressiva och lättirriterade, säger Pavel. Det är inte bara det att alla är hungriga, det sker mer attentat mot kristna under fastan, eftersom ett lyckat attentat, även om man dör, leder direkt till Allah och paradiset.

I Kaukasien råder fattigdom, religiös extremism, terrorism och korruption. Historiskt har man skyllt på problemen, snarare än att ta itu med dem. Men nu gör den ryska regimen åtgärder för att förbättra infrastrukturen genom vägar, vatten och uppkopplingsmöjligheter för mobil och datatrafik. De senaste åren har de också arresterat många islamska extremister. Allt för att lugna omvärlden och få människor i regionen att vilja stanna kvar.

Vi har många att träffa och få dagar så det gäller att ta vara på varje minut. Jag intervjuar en lokal missionär, som också jobbar som taxichaufför. I den skramliga bilen berättar han om sitt kall, samtidigt som mikrofonen håller på att trilla ner i golvet på grund av den minst sagt aggressiva körningen. Under samtalet märker jag att hans passion ligger i att berätta för människor om Jesus, mer än att köra taxi. Kanske förklarar det hans tvivelaktiga körning.

Jag möter många otroliga människor under resan. Vissa uppvuxna i området, andra inflyttade. Alla med det gemensamt att de tagit upp kampen för att de onådda i Kaukasien ska få höra om Jesus. Vi får inte berätta vem de är, eller vilken färg de har på ögonen. Det i sig kan vara för mycket information, och resultera i att de blir avslöjade och dödade.
Under den tid de funnits i området har de etablerat mer kontakter är någon tidigare gjort. De kan inte alltid prata om Jesus, men de kan alltid exemplifiera hans kärlek. Deras metoder är annorlunda. De har infiltrerat alla delar av samhället och har lyckats knyta kontakter tvärs över folkslag och samhällsklasser. Från de rika och inflytelserika till de mest fattiga och utsatta.
De få kristna vi arbetar med har tillsammans ansvar för runt 15-20 underjordiska hemförsamlingar och sammanlagt finns det idag runt 300 troende i området. Detta är det största antal troende man någonsin känt till. Det blir så påtagligt det Jesus säger till sina lärjungar: Skörden är stor och arbetarna är få. Här finns byar, städer, till och med hela folkgrupper utan en enda kristen. I området är uppskattningsvis endast 0,0002% evangeliskt troende.

Inga av våra missionärer som valt att leva ut sin kallelse har ett tillrättalagt liv. Vid sidan av att vara heltidsmissionärer har alla en sysselsättning för att försörja familjen, mycket likt tältmakarna i Bibeln. Deras vardag består av kampen mellan att nå människor och överleva. Jag inser hur viktig varje krona är som de får genom Ljus i Öster/vårt understöd. Det är inte bara hot och förtyck som står i vägen för överlevnad. Hela livssituationen och det andliga klimatet tär på själ och sinne.

På en fartfylld biltur i bergen berättar Pavel om många individers uppoffringar och kamp för att Jesus ska bli känd i regionen. De senaste åtta åren har förföljelsen intensifierats. Människor har dött, försvunnit och fått hela sina liv omskakade för trons skull. Det är vardag för våra nationella missionärer att mötas av trapphus fulla med sönderrivna biblar och glåpord ropade efter sig på gatorna. Det är inte heller ovanligt att de får sina bilar förstörda. med knivskurna däck och hatfulla ord inristade i plåten.

Mitt i all kamp de berättar om ser jag hela tiden glimtar av hopp, tro och glädje. Vart vi än kommer möts vi av en enorm gästvänlighet, och öppenhet att dela med sig. Jag förundras över hur mycket de valt att offra för Guds rikes skull. De låter Jesu sista ord bli deras första.

Framåt slutet av min vistelse slutade jag oroa mig för om mitt kors skulle synas. De enda gångerna jag kände mig rädd var i bilar utan säkerhetsbälten på bergsvägar. För våra missionärer däremot är priset betydligt högre. Det finns ett påtagligt hot från människorna våra missionärer bor sida vid sida med, men det finns också en påtaglig tillit till att Guds beskydd håller. Och den tilliten tar jag med mig.

  • 2018-07-18