maj 23

Mitt bland fattigdomen tas tron på allvar

Okategoriserade

0  comments

I mötet med sargade barn och vuxna i Laos, vill Samuel Olofsson förmedla en bit av himlen. I den här krönikan får du följa med honom en bit på vägen.

Temperaturen var cirka 41 grader. Det var vädret som på nytt tagit greppet i en värmebölja. Genomsnittshastigheten var inte högre än 35 km/h och vår Ford Ranger gjorde sitt bästa för att jämna ut vägens ojämnheter. Vi var på väg till en by i norra Laos.

Syftet med vår resa var att träffa några flickor i tolvårsåldern som ”råkat” illa ut. Men precis som i Sverige eller andra länder i väst finns det nöd trots att det finns kyrkor, bistånd och omsorg i närheten. Tyvärr är ordet råkat lite missvisande. De flesta lever dessvärre under samma bedrövliga förhållanden. En hade förlorat sin far och levde nu med mamman och ytterligare tre syskon och en farmor. En annan av flickorna som vi skulle möta lever i extrem fattigdom där de flesta måltider endast består av ris i hett vatten. Hon har tio syskon och bor med sjutton personer i samma lilla hus. På grund av deras fattigdom ses deras kroppar som en vara, och så fort de blir någorlunda utvecklade uppmuntras de att bli objekt för den sexuella marknaden. Syftet med vår resa var att på något sätt kunna hjälpa, i alla fall några, till en drägligare tillvaro.

Tråkigt nog verkar det som att alkohol och droger aldrig lider brist på pengar. Däremot sitter barnen emellan och får lida fruktansvärt. Vad vi såg när vi färdades på de dammiga vägarna, var unga flickor som gjorde allt för att se så attraktiva ut som möjligt. Ju hungrigare de är, desto mer utmanande och närmare vägarna kommer de. Hungern är inte bara en krydda, hungern är också en slavpiska som driver människor till det mest horribla handlingar. Trots att de vet att det är fel…

När vi kom fram till byn stannade vi till vid en, vad man kan kalla, enkel kiosk. Där skulle vi träffa några av dem som vi stämt möte med. Trots fattigdom ville de bjuda på mat. Maten lagades över öppen eld. Ingredienserna i kvällsvarden var rostade gräshoppor i honung. En hel tupp, vilket innebär att allt från huvudet till fötterna, lagas till i soppan. En chilipasta avnjöts tillsammans med kokta grönsaker och självklart ris. Ett av Laos ordspråk är ”Låt oss äta tillsammans” – Gin kao nam gan. Det var precis vad vi gjorde. Vi satt på golvet på en bambumatta. Vi pratade, åt långsamt, formade risbollar med händerna, doppade i chilipastan och tog del av tuppen, som smakade riktigt gott.

Efter ett tag kom de flickor som vi skulle möta. Förvirrade, rädda och med flackande blickar försökte de undvika att se oss i ögonen. Inte gjorde det saken bättre när de såg att jag var en vit man från väst. Okej, visst kan man prata om olika kulturer, men man ser också ganska tydligt på ett barn när själen är sargad.

För att få en mer avslappnad atmosfär stämde jag en gitarr. Jag började spela och sjunga ”O store Gud”, på svenska. Till min förvåning började de övriga att stämma in i sången. De sjöng på lao. Tillsammans formades en gemenskap som gick utöver språk och klasser. Vi möttes i hjärtats rum. Det är nästan helt ofattbart hur denna sång har spridit sig över världen. Denna berättarpsalm skriven av Carl Boberg 1885. Eftersom så många kunde sången frågade jag: ”Finns det en kyrka här?” Svaret blev ”Ja”. Jag fortsatte fråga: ”Hur många medlemmar är det i kyrkan?” Svaret blev: ”Cirka 1 200 aktiva medlemmar”. Jag fortsatte fråga: ”Vad är det för skillnad på aktiva och passiva medlemmar?” Killen som svarade mig, tittade på mig med lite av förvåning i blicken och sa: ”De aktiva medlemmarna har suttit i fängelse för sin tro”.

Tystnaden lägrade sig runt matmattan som nu var avdukad. Bara tonerna från gitarren hördes. Ingen sa någonting. Alla visste, här tas tron på allvar. Vi mötte några flickor och fick lära oss om trons innersta akti- vitet – hjärtats öppna bekännelse!

Genom det vi kallar Barnabasfonden har Ljus i Öster gett en gåva till arbetet i Laos. Namnet Barnabas betyder ”tröstens son”. Vi startade fonden för att stötta förföljda och socialt utsatta, och ibland följer vi hjärtat även utanför vårt målområde.

Det här är vår gästkrönikör:

Samuel Olofsson har under många år berättat om Jesus för alla. Han är utbildad lärare, utbildningsledare och pastor. Hans stora passion är att människor ska få uppleva glädje och en liten minihimmel redan här på jorden. Sedan 2019 är han tillsammans med sin fru Touk engagerad
i att glädja människor i Asien.

DELA GÄRNA ARTIKELN I SOCIALA MEDIER!

0 shares

Läs de senaste blogginläggen

2020-09-20 Pingstkyrkan i Arboga

Kan man bedriva mission i coronatider?

Det tar 200 år att säga deras namn