Tystnaden i Turkmenistan

Biblarna tar sig inte in, men det gör opiumet. I en andlig öken lever ett blandat folk med extremt få kristna. Tror vi. För det är tyst från Turkmenistan.

Det är tyst från de kristna i Turkmenistan. Det kommer inga berättelser. På grund av situationen i landet blir det bara svårare att få rapporter därifrån. De kan inte skicka meddelanden, man måste möta dem, och även det är svårt.

Turkmenistan fortsätter vara ett av världens mest stängda och förtryckande länder, vars auktoritära regim kritiseras för att kränka sina medborgares mänskliga rättigheter. Där nyckfulla ledare gör precis som de känner för, och befolkningen får följa humörsvängningarna. Kvar från sovjettiden finns ett arv av kontrollkultur. På sitt pressfrihetsindex placerade Reportrar utan gränser Sverige på 2:a plats av 180. Turkmenistan kom på 178:e.

Centralasiatiska Turkmenistan upplevas vara ett anonymt land. Få vet något om det, och de flesta i vårt land skulle nog inte kunna peka ut det på en karta. Ordet turkmen betyder ”nästan turk” och folkgruppen är en blandning av turkiskt och mongoliskt ursprung, med ett arv som nomader och stamfolk ända in på 1900-talet. Landet är starkt influerat av andra traditioner under sin tumultartade historia längs sidenvägen. Det ryska, det arabiska, det persiska, det muslimska, det schamanistiska och det kommunistiska – allt möts här. Majoriteten av alla turkmener kallas muslimer, och några ortodoxa kyrkor tornar upp för den kvarlevande ryska folkgruppen i landet. Trots att landet nu är självständigt har det förblivit en sovjetisk enpartistat som mantrar att Gud inte finns, sida vid sida med personkult runt ledaren.

Men det finns några evangeliskt troende här. En av de berättade för oss att han var kristen nr X. Han visste alltså vilket nummer i ordningen han var, av turkmener som blivit frälsta. Ljus i Öster har en handfull hemliga missionärsfamiljer på olika platser innanför gränserna som vi har stöttat i ett 10-tal år. De som regimen vet är kristna är påpassade och får hembesök av polisen. Om de vet vilka våra är kan vi inte svara på. Samlingar som hålls i hemmen ska man meddela staten om, men ber om man tillåtelse får man inte det. Här finns inte frihet att mötas och dela gemenskap som församling.

Det pågår en ledarträning på en hemlig plats, dit de utsända får åka för att hämta andan och få fördjupning. Det vi vill se är att missionärerna får mer frimodighet att våga dela sin tro, men både vi och de vet att det är förknippat med stora risker. Det är därför det är så viktigt med den här träningen, att man får strategier och andlig uppbackning.

Turkmenistan består till 90 procent av öken med knappt 4 procent odlingsbar yta. Men mycket döljer sig under ytan. Landet är en av världens största producenter av naturgas. Resurserna kommer dock inte det fattiga folket till del. Inte heller landet har ännu blivit rikt. Tidigare har den mesta exporten gått via Ryssland, som utnyttjat monopolet, köpt gasen billigt och sålt vidare till Europa. Men det maktförhållandet har förändrats sedan 2009, då Turkmenistan öppnade egna gasledningar i andra riktningar.

I samband med Sovjetunionens sammanbrott blev Turkmenistan självständigt och även om det blev en liten ”turkmensk väckelse” där man fick återupptäcka sitt arv, förblev mycket som det var innan. Nijazov, ledaren för det turkmenska kommunistpartiet, fortsatte ha absolut kontroll över nationen, men nu under titeln president. Han lät bygga en guldstaty av sig själv, som roterade efter solen, döpte om månader efter sina familjemedlemmar och utsedde sig själv till president på livstid.

Den nuvarande presidenten som tog över 2007, ersatte guldstatyn med en 21 meter hög av honom själv. Hans ansikte syns överallt, i taxin, på bussen och i butiker. Han har dessutom bannlyst svarta bilar, för att han gillar färgen vit, och beordrat avrättning av husdjur. Ett helt samhälle revs, och 50 000 människor blev hemlösa, för att presidenten inte ville att turister skulle behöva se vanliga turkmeners vardagsliv från flygplanens fönster. Personkulten runt honom jämförs med den runt Kim Jong Un.

Världens fjärde största sjö fanns tidigare i Centralasien. Men inte längre. Floden som rinner från Turkmenistan över till Aralsjön i Uzbekistan använde Sovjetregimen för att bevattna Turkmenistans bomullsproduktion. Sjön vars floder strömmat genom Centralasien och skapat liv genom årtusenden, har tynat bort på några decennier, vilket har skapat en naturkatastrof av ändlösa proportioner. Den höga salthalten dödar fiskarna och skapar giftiga saltstormar som viner genom öknen.

Det är här i Turkmenistans öken som du hittar ”Dörren till helvetet”, enligt de lokala invånarna. Lågorna från det 70 meter breda hålet syns på en mils avstånd. Man antände gasen i en grotta, och beräknade att den skulle vara uppbrunnen på några dagar. 47 år senare står lågorna ännu höga.

Vi väntar på berättelserna. Vi väntar på vittnesbörden. Turkmenistan är ett andligt ökenland. Biblarna kommer inte in. Men det gör opiumet. Både in och ut på sin väg mellan Europa och Afghanistan. Det här är en plats i desperat behov av evangelium. Ett onått folk, vars statistik viskar att det inte finns hopp om väckelse här.

Men precis som rikedomar upptäckts under sanddynerna tror vi att Gud verkar i det fördolda. Att det bubblar under ytan. Att de goda nyheterna gått från person till person, och när helige Ande drar tändstickan mot plånet kommer en eld tändas som inte går att släcka. En sak är säker, våra utsända familjer behöver våra förböner. Be för genombrott. Be att tystnaden ska brytas med överraskande rapporter om vad Gud gjort och fortsätter göra i Turkmenistan.

  • 2018-09-18