Alexander är ledaren för pingströrelsen Assemblies of God i Ryssland och Ukraina. Både han och hans fru kommer från Ukraina, men de bor sedan 30 år tillbaka i Ryssland, och de har barn, barnbarn och adoptivbarn.
Ljus i Öster stödjer flera projekt som Assemblies of God arbetar med. Det gäller mission i ett av de centralasiatiska länderna, en bibelskola i Moskva och ytterligare två nystartade projekt. Det ena är ett rehabiliteringshem och det andra är arbete bland onådda folk i Altaj i Sibirien.
En man som Alexander har fullt upp, men jag fick ändå möjlighet att träffa honom digitalt en eftermiddag och höra en del av hans historia.
Du blev kidnappad av maffian i Moskva på 90-talet, kan du berätta vad som hände?
– Det var i början av 1990-talet och många människor sökte sig till vår kyrka, de hade en stor andlig hunger och var besvikna på kommunismen och ateismen. I kyrkan mötte de en levande Gud, blev frälsta, helade från olika sjukdomar och fick befrielse från demoniska krafter. Vi döpte över hundra människor per månad. Det kom också folk från kriminella nätverk som ville hitta en väg ut ur maffian. Det var inte lätt för dem, eftersom de var fast på grund av pengar. En kille som vi hjälpte hade gjort sitt senaste telefonsamtal till mig och då kom förstås maffian och tog mig. De var fyra, stora, atletiska män som kom och satte mig i en bil. På den tiden var det inte ovanligt att folk bara försvann. Vi körde runt hela dagen och natten och jag pratade om Gud. Jag var 24 år och orädd. Jag sa till dem: ”Om ni rör mig, får ni problem i era liv. Jag är inte rädd. Rör ni mig, så rör ni Gud.” Det måste ha påverkat dem på något sätt, eftersom de lät mig gå. En dag, långt efter händelsen, fick jag ett brev från maffialedaren från fängelset. Han ville att jag skulle be för honom. Nu är han fri från fängelset och en respekterad affärsman.
Vilka utmaningar har ni haft som församling och hur ser du på framtiden?
– Fram till början av 2000-talet hade vi en egen lokal inne i Moskva för att bedriva vår verksamhet. Vi fick låna den för att vi hade ett stort socialt arbete i staden. På grund av korruption och att stadsfullmäktige inte tyckte om att vi hade en kristen verksamhet, togs lokalen ifrån oss och vi blev förbjudna att bygga en egen kyrka. Vi hade investerat mycket pengar, tid och resurser till att börja bygga kyrkan, men vår mark togs ifrån oss olagligt. Vi kunde inte heller hyra in oss någonstans och vi blev i princip förbjudna att ha öppna möten.
– Under sju år tog vi ut församlingen till olika torg i centrala Moskva, som en protest men vi firade också gudstjänst. Predikningar, bön och lovsång var en del av allt detta. Vi blev ofta arresterade. En gång blev jag dömd till att sitta en vecka i en isoleringscell på ett av Moskvas mest kända fängelser, Petrovka 38. Då gick jag in i en hungerstrejk i 24 dagar för att protestera mot diskriminering och för de troendes rättigheter.
– Vi har haft möten ute när det var minus tjugo grader kallt, vi har sett våra kyrkor bli nedbrända, vi har kämpat för att få mötas. Än idag upplever vi svårigheter i dialogen med myndigheterna gällande rätten till vår mark och kyrkobyggnad. Det är en mörk tid, men vi har tro och hopp på Kristus och att bättre tider är på väg för Ryssland. Vår församling har arbete i olika städer och regioner i Ryssland, i Ukraina och i ett land i Centralasien där pressen mot de kristna är nästan lika hård som för dem i Nordkorea.
– I Moskva har vi en bibelskola och varje år tar tjugo personer examen och går ut i fält. Förra året åkte en ung man till Kalmuckien för att jobba bland onådda folk där. Ibland känner jag att Gud använder oss mitt i alla svårigheter. Just nu tränar jag en stor grupp av ungdomar som ska bli framtidens ledare. De arbetar på ett nytt sätt och har andra aktiviteter för att fler ska komma till kyrkan. Det är spännande och jag stöttar dem fullständigt.