juni 3

”Vi ser vår tid i Mongoliet som en förmån, inte en uppoffring”

Blogg

0  comments

Gästkrönika av Magnus A

För 30 år sedan, i oktober 1991, kom Maria och jag till Mongoliet för första gången. Landet var i ekonomisk och existentiell kris efter socialismens kollaps. I det statsägda varuhuset i Ulaanbaatar fanns bara skrumpnade gurkor och brunt salt att köpa. Mongoliet var då ett av de ”mest onådda” länderna på jorden. Under våra två månader i landet var vi med vid det andra dopet i modern tid och det fanns då två kristna församlingar i landet. Nu sitter jag igen i Ulaanbaatar och skriver detta. Idag säger den officiella statistiken att det finns över 200 registrerade församlingar och över 40 000 kristna. De inofficiella siffrorna är betydligt högre.

En av våra mongoliska vänner säger varenda gång vi ses, även nu när vi kom hit för en månad sedan: ”Tack för att ni lämnade det utvecklade, civiliserade, bekväma och vackra Sverige och kom hit till oss, just när vårt land befann sig i en oerhört svår tid. Tack för att ni offrade er ungdom för vår skull.” Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Vi tänkte inte alls på det på det viset. Vi följer Jesus, och han kallar oss till sig och sänder oss, nära och långt bort, för att vi ska demonstrera hurdan han är och utbreda hans rike. Vi upplevde att Gud själv, himmelens och jordens Skapare, sände oss. Vi tänkte på det som en förmån, inte som en uppoffring! Vi var frustrerade över den orättvisa snedfördelningen av tillgången till världens bästa nyheter, och såg en möjlighet att ändra på det. Vi hade matats med undervisning om att det viktigaste och coolaste som finns är att få nå ett ”onått folk” och här hade vi vår chans.

Det är klart att det på riktigt kändes tufft när familj och vänner i Sverige gifte sig, fick barn och passerade viktiga milstolpar i livet, och vi inte kunde vara där. Men vi fick en ny familj och nya vänner här, vi fick uppleva livets rikedomar tillsammans med dem.  Vi var i viss mån medvetna om riskerna med att bo här, och ännu mer senare när vi flyttade till Mellanöstern med våra barn, då 5 och 7 år. Det var inte lätt på något sätt. Men riskeliminering kan väl inte vara meningen med livet? Eller ens en dominerande beslutsfaktor? 

Ännu tuffare var det när människor i vår omgivning fick lida fysiskt på grund av sin tro på Jesus. En tro som vi ofta varit med och öppnat dörren för. Nära vänner i Mongoliet och Mellanöstern som misshandlades svårt av närstående, men som ändå fortsatte följa Jesus. Mongoliska utsända till ett stängt land som av säkerhetstjänsten erbjuds pengar för att bli informatörer, men som vägrar och då mister sina visum. En mongolisk arbetare i Afghanistan som flyr hals över huvud från talibanerna, men nu söker vägar att åka tillbaka. Varför? För att det är ”värt risken”? De tänker inte så. De gör det för att Jesus älskar, och när man följer honom och sprider kärlek, sanning och rättvisa i en värld styrd av fruktan, som präglas av orättvisor och där var och en skapar sin egen sanning, då blir det farligt. Det är inget de eller vi söker, inget vi kallt överväger om det kostar för mycket. Det är en konsekvens av att följa kärlekens Gud.

Vi tackar Gud för de gåvor som trygghet, frihet och välstånd är. En del skulle säga att de är rättigheter, och så kanske de är. Men ibland måste man ge upp sina rättigheter för att andra ska få tillgång till dem. En sak som jag inte riktigt förstår är att detta sätt att tänka oftast inte betraktas som fanatiskt eller oansvarigt på andra samhällsområden. En journalist som arbetar i Afghanistan sedan talibanerna tog över, en läkare i Sierra Leone under ett ebolautbrott och en astronaut på ISS, alla tre är svenskar och hyllas i media. De tar stora risker för något som de och många andra anser är viktigt. Vad tycker du och jag är viktigt? Vad lever vi för? Vem följer vi?

Magnus A. arbetar som Pionjärstrateg på EFK med frågor som rör församlingsplantering och pionjärmission. Han och Maria var utsända på 1990-talet av Ljus i Öster och EFK till Mongoliet.

DELA GÄRNA ARTIKELN I SOCIALA MEDIER!

0 shares

Läs de senaste blogginläggen

Dilara mötte gentlemannen Jesus

Dilara mötte gentlemannen Jesus

När Maya fick sin familjebok förlorade människohandlarna greppet om henne

När Maya fick sin familjebok förlorade människohandlarna greppet om henne

En röst ropar i öknen

En röst ropar i öknen